people are asking me.
0kommentarer
Många människor frågar mig hur jag orkar. Hur jag orkar lägga ner flera timmar på att träna gymnastik. Varje träning är 3 timmar 4 gånger i veckan. Man hinner inte med så mycket eftersom vi är ganska många, men det är tre intensiva timmar som man verkligen måste prestera på. Inte varje gång det går bra heller. Alla har sina dåliga dagar även jag, men då gäller det att bita ihop och göra sitt bästa endå. Försöka hålla det inne och bli peppad av lagkamraterna.
Mitt lag är verkligen toppen! Alla är hur snälla som helst. Kommer ihåg när jag började i den här truppen.. var super nervös, de första veckorna var jag ganska "ledsen" för inga pratade med mig men jag kämpade vidare. Jag kämpade vidare för att det här är något jag verkligen vill och brinner för. Jag bryr mig inte om någon tycker jag är dålig, om jag inte fick några kompisar i truppen för innerst inne spelar det egentligen ingen roll. Det som spelar roll är vad jag själv känner. Nu har jag ju lärt känna alla bättre i truppen och jag vågar prata med alla😊
Jag tränar i stockholm vilket är ett väldigt pendlande. Får ofta frågan "hur orkar du?" Jaaa... vad svarar man på den frågan?? Jag tycker ju gymnastik är roligt så vad gör man inte för träningen. Har faktiskt inga problem med pendlandet. Ibland kan det såklart bli jobbigt när man måste upp tidigt, åka 1.5 timme innan träningen börjar medan de andra som bor i stockholm har max 30 min till träningen. .. jag sover, pluggar elr kollar på film för att fördröja tiden på bussen.
Det är ju alltid kul när folk ser vad man kan. De säger att jag är så duktig, brukar ofta skämta och säga att dom också kan det där m.m. allt jag kan, ser så lätt ut tycker alla. Även mina lagkamrater verkar tycka att jag är en "naturbegåvning", ser inte ens ut som jag anstränger mig. Men det ska jag säga! Även jag har svårt för nya volter. Det är inte så lätt som det ser ut. Jag har tränat massor innan resultatet kommer fram. Det kanske ser bra ut men innerst inne är jag jätte rädd. Rädd för att misslyckas, skada mig, prestera dåligt, få dåligt rykte bland andra... men min tränare sa här om dagen att man ska inte vara rädd för att misslyckas. Det är när man misslyckas som man utvecklas. För några träningar gjorde jag en väldigt stor "fail" min volt gick rakt upp i luften istället för att samtisgt röra sig framåt. Jag hamnade utanför landningsmattan och fick en blödning i foten. Det har lett till att jag har blivit räddare att hoppa trampett... varje gång jag kör ett varv är jag super nervös trots att resultatet oftast endå blir bra. Varje gång jag kör är ett stort steg för mig själv.
Att bli duktig är inget som kommer serverat på ett silverfat, utan det är något du kämpat för. Jag har tränat gymnastik i 7år och när jag började var man tvungen att visa i den föreningen jag gick i då hur duktig man var. De som presterade bäst blev utfrågade om de ville satsa och börja tävla i ett trupplag. Efter ett år av "hård" träning hade jag utvecklats tillräckligt för att bli utfrågad att börja i trupplaget! 😎 det kom som en glädje och det var ju det jag ville! Satsa och börja tävla i gymnastik. Se vart jag kommit... till en av de bästa föreningar i sverige. Bromma gymnasterna junior sm lag som jag tränar i. Förra året vann vi jsm guld och om en månad är det nordiska mästerskapen i juniorklass. Vart ska detta sluta?? Man får ha delmål innan man kommer till sitt stora mål.
Men det är inte alltid man klarar hela vägen fram.. jag har känt flera gånger att jag kanske inte är ägnad åt gymnastiken. Varför satsar jag så mycket är jag inte ens utvecklas? Ibland kommer det perioder när utvecklingskurvan står stilla och det är då man inte för ge upp! Försöka hålla sig kvar endå och ta in av kompisar och tränare att man är duktig. Kommer ihåg en träning när jag inte kunde göra en volt som alla andra klarade super lätt. Jag kände att jag var sämst i laget. En liten fegis som inte klarar något. Prestations ångesten kom och jag började till och med att gråta för jag kände mig så dålig... efter mycket pepp av lagkamrater körde jag volten och allt släppte. Utvecklingen fortsatte framåt.
"Mål är till för att förverkligas men de måste ha en deadline" det sa min idrotts lärare och jag tyckte det citatet var väldigt bra, roligt och sant! 😂
Mitt lag är verkligen toppen! Alla är hur snälla som helst. Kommer ihåg när jag började i den här truppen.. var super nervös, de första veckorna var jag ganska "ledsen" för inga pratade med mig men jag kämpade vidare. Jag kämpade vidare för att det här är något jag verkligen vill och brinner för. Jag bryr mig inte om någon tycker jag är dålig, om jag inte fick några kompisar i truppen för innerst inne spelar det egentligen ingen roll. Det som spelar roll är vad jag själv känner. Nu har jag ju lärt känna alla bättre i truppen och jag vågar prata med alla😊
Jag tränar i stockholm vilket är ett väldigt pendlande. Får ofta frågan "hur orkar du?" Jaaa... vad svarar man på den frågan?? Jag tycker ju gymnastik är roligt så vad gör man inte för träningen. Har faktiskt inga problem med pendlandet. Ibland kan det såklart bli jobbigt när man måste upp tidigt, åka 1.5 timme innan träningen börjar medan de andra som bor i stockholm har max 30 min till träningen. .. jag sover, pluggar elr kollar på film för att fördröja tiden på bussen.
Det är ju alltid kul när folk ser vad man kan. De säger att jag är så duktig, brukar ofta skämta och säga att dom också kan det där m.m. allt jag kan, ser så lätt ut tycker alla. Även mina lagkamrater verkar tycka att jag är en "naturbegåvning", ser inte ens ut som jag anstränger mig. Men det ska jag säga! Även jag har svårt för nya volter. Det är inte så lätt som det ser ut. Jag har tränat massor innan resultatet kommer fram. Det kanske ser bra ut men innerst inne är jag jätte rädd. Rädd för att misslyckas, skada mig, prestera dåligt, få dåligt rykte bland andra... men min tränare sa här om dagen att man ska inte vara rädd för att misslyckas. Det är när man misslyckas som man utvecklas. För några träningar gjorde jag en väldigt stor "fail" min volt gick rakt upp i luften istället för att samtisgt röra sig framåt. Jag hamnade utanför landningsmattan och fick en blödning i foten. Det har lett till att jag har blivit räddare att hoppa trampett... varje gång jag kör ett varv är jag super nervös trots att resultatet oftast endå blir bra. Varje gång jag kör är ett stort steg för mig själv.
Att bli duktig är inget som kommer serverat på ett silverfat, utan det är något du kämpat för. Jag har tränat gymnastik i 7år och när jag började var man tvungen att visa i den föreningen jag gick i då hur duktig man var. De som presterade bäst blev utfrågade om de ville satsa och börja tävla i ett trupplag. Efter ett år av "hård" träning hade jag utvecklats tillräckligt för att bli utfrågad att börja i trupplaget! 😎 det kom som en glädje och det var ju det jag ville! Satsa och börja tävla i gymnastik. Se vart jag kommit... till en av de bästa föreningar i sverige. Bromma gymnasterna junior sm lag som jag tränar i. Förra året vann vi jsm guld och om en månad är det nordiska mästerskapen i juniorklass. Vart ska detta sluta?? Man får ha delmål innan man kommer till sitt stora mål.
Men det är inte alltid man klarar hela vägen fram.. jag har känt flera gånger att jag kanske inte är ägnad åt gymnastiken. Varför satsar jag så mycket är jag inte ens utvecklas? Ibland kommer det perioder när utvecklingskurvan står stilla och det är då man inte för ge upp! Försöka hålla sig kvar endå och ta in av kompisar och tränare att man är duktig. Kommer ihåg en träning när jag inte kunde göra en volt som alla andra klarade super lätt. Jag kände att jag var sämst i laget. En liten fegis som inte klarar något. Prestations ångesten kom och jag började till och med att gråta för jag kände mig så dålig... efter mycket pepp av lagkamrater körde jag volten och allt släppte. Utvecklingen fortsatte framåt.
"Mål är till för att förverkligas men de måste ha en deadline" det sa min idrotts lärare och jag tyckte det citatet var väldigt bra, roligt och sant! 😂
Kommentera