Landslagssamling finally over
0kommentarer
Hemma efter 4 dagars landslagssamling, och om det varit jobbigt..?! Första dagen (måndag) kom vi bara till hallen för att "installera" oss, så att vi kunde börja träna tidigt tisdag morgon. Det vi har lagt ner mest fokus på är såklart friståendet eftersom det är i den grenen vi kan hämta in mest poäng. Ungefär 4-6 timmars fristående/dag har vi kört+redskap 1-2timmar.
Fy satan vilket slit det har varit och om jag har ont i hela kroppen. Men nu börjar det kännas riktigt bra! Jag kan friståendet och i princip alla svårigheter, lite till nötning på redskap så känner jag mig verkligen redo för junior em 2014!💪 laget som ska representera Sverige är inte helt bestämt än, men om man utgick från denna samling så var jag en av dem som kom med i junior landslaget🎉. Men man får aldrig ta något föregivet, helt plötsligt kanske det är någon som är bättre än mig och får min plats..
För varje dag som gått på lägret har jag kännt hur träningsvärken blir större och större. Igår när vi skulle vara två och två, och filma varandra för att kunna vissa vad den ena personen gjorde för fel så kände jag direkt i armen hur jobbigt det var att bara hålla upp mobilen. Det var fruktansvärt jobbigt och svårt att hålla mobilen stilla.
Som avslut på lägret körde vi bara redskap inget fristående idag (2timmar), vilket var jobbigt men mycket skönare🙏. När jag äntligen kom hem vid 4 tiden idag har jag inte gjort något annat än vilat och legat stilla i min säng. Varenda steg jag tar och varje liten rörelse med armen är ansträngande. Det är svårt att förklara för någon som aldrig känt den smärtan.
När jag sitter på bussen påväg hem får jag ett meddelande av mina polare om att vi ska träffas imorn och sova över hos en. Jag är som sagt helt slutkörd men vill såklart jätte gärna följa med men har inte orken till detta... När jag sedan bestämmer mig för att inte åka, är det enda jag hör "men kom igen!", "var inte så lat", "vad tråkig du är"....
Jag får verkligen den där känslan när jag står på ett stup och någon bara knuffar ner mig, eller att jag ligger på marken och alla bara hugger mig med en kniv. Man står på gränsen till att börja gråta och helt plötsligt blir man knuffad till den sidan. Jag orkar verkligen inte för jag har tränat i ungefär 8timmar/dag. Vad är det som är så svårt att förstå...? Riktiga vänner skulle ha förståelse, men istället står man ensam på sin sida och får försvara sig själv.
Kommentera